Silent Movie 72 by Sascha Ende

Hit or Miss? Arti’s Review

Okej, låt oss lyssna på detta... 'Silent Movie 72'. Direkt får jag en stark känsla av perioddrama, du vet? Det har den där klassiska, lite melankoliska pianovibben, väldigt suggestivt för tidig film. Själva framförandet är ganska trevligt – det är inte tekniskt flashigt, men det har ett riktigt hjärta. Melodin är enkel, men effektiv för att skapa en längtansfull, reflekterande stämning. Harmonisk sett håller det sig ganska okomplicerat, vilket passar stilen. När jag tänker på produktionen är den tillräckligt ren; pianoljudet i sig är ganska behagligt, kanske lite väl ljust i de övre mellanregistren, men överlag tjänar det spåret väl. Det försöker inte vara överdrivet polerat, vilket är bra för den här stilen – det behåller den där intima, lite vintage känslan autentisk.

Användningsmässigt kan jag se att det här fungerar riktigt bra i en periodfilm, uppenbarligen. Tänk dig en gripande scen, kanske en flashback-sekvens, eller till och med bara som subtil underläggsmusik. Reklammässigt, kanske för något med en arv eller nostalgisk vinkel. Podcaster? Definitivt för intron eller reflekterande segment. Gaming... kanske i ett narrativt drivet indie-spel, eller en historisk miljö.

Jämfört med branschstandard produktionsmusik är det gediget. Det kommer inte att slå någon med häpnad med banbrytande ljuddesign, men det är inte poängen här. Det det gör, gör det bra. Om vi ​​tänkte på förfining, kanske bara utforska några subtila texturella element i bakgrunden skulle kunna lägga till lite mer djup – kanske en touch av bandbrus eller ett väldigt mjukt, organiskt pad-ljud, bara för att vidga den soniska paletten något. Men ärligt talat, det står sig ganska bra som det är. Det har en tydlig emotionell kärna och ett tydligt syfte. För alla som behöver det klassiska, melankoliska pianoljudet, levererar det här spåret. Det är ärligt, det är väl utfört för vad det är, och det är definitivt användbart. Bra grund att jobba med.