Silent Movie 113 by Sascha Ende

Hit or Miss? Arti’s Review

Okej, jag lyssnar på det här spåret… man hamnar omedelbart i det där klassiska, nästan sepiatonade stämningen. Det har en tydlig vintage-charm, som något man skulle förvänta sig att höra som ackompanjemang till en Buster Keaton-kortfilm. Instrumenteringen siktar tydligt på det där tidiga 1900-talets sound – mycket brass, en fin, framträdande walking bass och lite subtila slagverk som håller igång utan att vara påträngande. Melodin i sig är ganska catchy och lekfull, och lutar definitivt åt den humoristiska sidan, men det finns också en touch av melankoli där, en vemodig kvalitet som är karakteristisk för den eran. Jag tror att den undviker att vara *för* uppenbart komisk dock, vilket är ett plus för bredare användbarhet.

Från en produktionssynpunkt är den ren och tydlig, vilket är viktigt. Mixen är balanserad, inget slåss om utrymme och instrumenten har en naturlig, akustisk känsla. Men för att verkligen konkurrera i dagens produktionsmusiklandskap skulle en touch mer putsning i masteringstadiet kunna lyfta den ytterligare – kanske bara strama upp bottenregistret lite och lägga till lite mer övergripande närvaro utan att offra vintage-karaktären. Tänk på att referera till några välproducerade swing- eller tidiga jazzinspelningar för att se om det finns subtila ljudförbättringar som kan införlivas.

Emotionellt sett är det väldigt suggestivt. Det målar upp en bild, vilket är precis vad du vill ha för visuella medier. Jag kan se att det här fungerar vackert i perioddramer, uppenbarligen komedier, animerade kortfilmer, till och med udda reklamkampanjer som vill ta vara på en känsla av nostalgi eller gammaldags charm. För spel, kanske i ett peka-och-klicka-äventyr med en retroestetik, eller som bakgrundsmusik i en historisk sim. Podcast-mässigt kan det vara bra för intron, outron eller övergångar i program som handlar om historia, film eller till och med bara lättare, mer nyckfulla ämnen.

För att bredda dess dragningskraft kan det vara intressant att utforska en något mer dramatisk eller spännande variation – kanske en version med ett något långsammare tempo och en mer framträdande användning av lägre brass eller träblås. Men som det är nu är det ett gediget, välgjort stycke som träffar sin målstämning effektivt. Den har personlighet och en tydlig känsla av syfte, vilket i produktionsmusikens värld är halva slaget. Definitivt användbar och har sin egen unika karaktär, vilket alltid är bra.